I am so lonely...

...som Kim Jong Il sjöng i Team America...

Idag har jag inget sällskap alls, och fan vad det suger! Och jag vet att jag måste plugga, verkligen MÅSTE så på ett sätt är det ju bra att alla människor är upptagna med en massa roligt och inte har tid/ork/lust att sitta och dega med mig. Men det är svårt att vara själv när man har vant sig vid ljud.

Ok, nog gnölat, jag har en semi-produktiv dag, då skolan klaras av i ett rent häpnadsväckade tempo. Jag har solklart potentialen, det är bara motivationen, orken, lusten, GLÖDEN som saknas...kalla det vad ni vill, min käre far har alltid kallat det för "latmasken".

Det är jobbigt att tänka sig egentligen, att man inte till fullo nyttjar sin potential, inte ens nära faktiskt...och att man hellre ligger i sängen och degar framför TVn än bygger för sin framtid. Men, som en vis blivande doktor en gång sa "det är ok att ha kul, bara man har det samtidigt som man skapar sin framtid" (fritt översatt...) Ergo: jag får löka, för faktiskt klarar jag av att ta en examen på rekordtid samtidigt...

Dagens andra projekt är ett stort lass köttbullar. Nu är jag less på att frysen gapar tommare än en A-lagares käft på Timråbänken (ursäkta den politiskt inkorrekta analogin) så nu ska frysen fyllas av köttgryta, köttbullar och annat som börjar på "kött". Blir jag riktigt less på skolan kanske jag rent av slabbar ihop en vetedeg och gör en laddning kanelbullar...alltid glädjer det väl någon?

Dagens visdomsord i övrigt: Vad försiktig med vad du önskar dig.

Nej, nu är det åter till kanoniseringen...visst låter det alldeles alldeles underbart? Och ja, jag var ironisk...

Over and out.